Urinodling

Eftersom all kastad urin är mer eller mindre kontaminerad med koloniserande genitouretralflora finns kvantitativa gränser för signifikans fastställda i nationell referenslitteratur. Signifikansgränsernas syfte är att ge underlag för bedömning av sannolikheten för om ett givet fynd å ena sidan representerar förekomst i urinvägarna och om behandling ska övervägas, eller å andra sidan är en förorening. Faktorer som styr signifikans är patogenicitet hos påvisad art (primär-, sekundär-, tveksam patogen respektive normalflora), mängd bakterier, antal isolat (blandfloror talar i riktning mot förorening), kön (män har mindre ofta föroreningar). Icke desto mindre kan i enskilda fall inte uteslutas att fynd som formellt uppfyller signifikanskriterier, till och med renkulturer av primära patogener, i verkligheten utgör föroreningar. Varje fynd måste därför värderas mot aktuell klinik. Signifikansbedömning ger alltså besked om att ett visst fynd med sannolikhet är kliniskt relevant, men inte nödvändigt behöver vara det hos den individuella patienten. Motsatsen gäller förstås också, varför det ibland kan finnas orsak för klinikern att kontakta lab för kompletteringar. Icke signifikanta fynd besvaras i allmänhet utan resistensbesked och ofta med förenklade typningsbenämningar utan exakt artangivelse (exempelvis koliforma bakterier, enterokocker, stafylokocker et cetera), eller som ”blandflora”, ”genitalflora”, ”förorening” et cetera. Lägsta bakterietal som bedöms uppfylla signifikanskrav och därmed leder till art- och resistensbestämning är olika för olika arter samt beror också på kön, provtyp (mittstråleprov, KAD, blåspunktion) samt symtom. Medicinsk kommentar lämnas för svårtolkade fall och ofta för blandfloror. Med blandflora avses vanligen fler än 2 arter av sekundära patogener.

Till optimal handläggning och bedömning av ett prov bidrar i hög grad adekvata anamnestiska remissuppgifter. Indikation för utredning av blandfloror i kastat prov respektive KAD-prov baseras på kliniska uppgifter. Blandfloror utan uppgift om kliniska symtom, eller med tveksamma symtom, utreds vanligen ej närmare utan besvaras som "Blandflora" med bifogad tolkningskommentar. Syftet är att begränsa mängden tveksamt relevanta insatser från lab, samt att arbeta för en rationell antibiotikaanvändning.

Väsentliga remissuppgifter är: aktuella symtom (feber, flankdunkömhet, trängningar, sveda, frekventa tömningar et cetera.), hög UVI, låg UVI/cystit, underliggande kronisk sjukdom, immunsuppression, (njur)transplantation, KAD, nefrostomi, preoperativt prov.

Urinvägsmikrobers patogenicitet indelas ofta i fyra grupper. Nedan redovisas de vanligare förekommande i respektive grupp;

Primärpatogener; E. coli, S. saprophyticus

Sekundärpatogener; art tillhörande familj Enterobacterales ("koliformer") utom E.coli), Enterococcus spp, P. aeruginosa, S. aureus, Corynebacterium urealyticum, Aerococcus urinae, jästsvamp

Tveksamt patogena; Acinetobacter spp., S. agalactiae (GBS), KNS (exkl. S. saprophyticus, Pseudomonas spp., (exkl. P. aeruginosa), S. maltophilia, Anaeroba bakterier

Normal uretra/genitalflora; a-streptokocker, Bifidobacterium spp.,

"Difteroida stavar"/övriga corynebakterie species, Gardnerella vaginalis

Laktobaciller

Ureasbildning är en viktig egenskap för urinvägspatogener. Då urea bryts ner bildas ammoniak som är toxiskt och ger nekros av epitelet. Celler och vävnadsrester kan utgöra kärna för stenbildning. Se länk Tabell med kliniskt betydelsefulla ureasbildande bakterier.