Hitta på sidan

Diarré

Bakgrund

Vid diarré ses ett ökat antal (>3) avföringar per dygn och lös konsistens på avföringen. Tillfällig diarré kan orsakas av virus- och bakterieinfektioner samt av bakterietoxiner och är oftast självläkande. Långdragen diarré föranleder utredning av bakomliggande orsak.

Utredning

Plötsligt insjuknande i diarré beror ofta på infektion, i många fall orsakad av rota- eller adenovirus. Kräkningar och feber är vanligt. Ofta finns positiv epidemiologi, det vill säga utlandsresa, liknande besvär i omgivningen, antibiotikaintag eller "misstänkt" mat. Tillståndet är ofta självläkande. Mikrobiologisk utredning kan vara motiverad vid utlandsvistelse, riskyrke, vid uttalade symtom samt vid association till antibiotikabehandling.

På en äldre patient bör fekalom uteslutas.

Kronisk diarré (sedan mer än 4 veckor) bör alltid föranleda utredning, bland annat med avseende på infektion, inflammation, malabsorption, tumörmisstanke och motilitetsrubbning. Långdragna diarrébesvär, ett högt F-kalprotektin, ålder över 50 år eller förekomst av alarmsymtom utreds med koloskopi.

Behandling

En gastroenterit behandlas konservativt med vätskeersättning vid behov. En viktig regel är att dricka ofta. Vuxnas behov är cirka 2,5 liter per dygn och förslagsvis ersätts förluster med 2 dl vätska per lös avföring (vuxna). Allmäntillståndet och hydreringsgraden avgör handläggningen. Se även nationellt kliniskt kunskapsstöd för gastroenterit (vardpersonal.1177.se).

Den viktigaste principen för behandling av kronisk diarré är att: 

  • i första hand rikta behandlingen mot den underliggande orsaken
  • i andra hand mot de patogenetiska mekanismerna och
  • i tredje hand mot själva symtomet diarré

Loperamid

Symtomatisk behandling är i första hand loperamid, som är ett välbeprövat och väldokumenterat antidiarroikum. Det kan användas såväl vid tillfällig diarréproblematik som vid kronisk funktionell diarréproblematik. Symtomatisk behandling med loperamid förutsätter att patienten inte är allmänpåverkad, har hög feber eller blodig diarré. 

Vid akuta diarréer inleds behandlingen med 4 mg loperamid, därefter 2 mg efter varje avföringstillfälle med diarré. Vänta dock 2-3 timmar mellan första och andra dosen.
Dygnsdosen bör inte överskrida 16 mg.

Vid funktionell diarré kan en liten dos loperamid ges regelbundet i förebyggande syfte, se även avsnitt om IBS.

Loperamid är en syntetisk opioid som binder till opioidreceptorn i tarmväggen, varvid tarmperistaltiken hämmas. Terapeutiska dygnsdoser ger inga CNS-effekter, men vid höga doser kan loperamid passera blodhjärnbarriären. Höga doser av loperamid används i missbrukssammanhang för att uppnå en känsla av eufori samt i försök att självbehandla symtom på opioidabstinens. Vid mycket höga doser (70­1600 mg/dag, det vill säga 4­100 gånger högre än rekommenderat) finns risk för livshotande arytmier.

Gallsaltsinducerad diarré

Kolestyramin har väldokumenterad antidiarroisk effekt vid diarré orsakad av gallsaltsmalabsorption. Dosen titreras upp långsamt, eftersom överdosering kan ge förstoppning, samt för att minska risken för magtarmbiverkningar såsom illamående, uppkördhetskänsla och flatulens. Ofta påbörjas behandlingen med en låg dos, till exempel 4 gram kolestyramin dagligen. Därefter titreras dosen upp med 4-5 dagars intervall till eventuell lindring av diarrén. Den optimala dosen är individuell. Ofta upplevs effekt vid doser på 4-12 gram per dag. Observera risken för interaktion med många andra läkemedel i tarmen – dosera inte samtidigt med andra läkemedel.

Kolestyramin har begränsad förmån, subventioneras endast för patienter med gallsyraindicerad diarré samt vid lindring av klåda vid partiell gallvägsobstruktion.

Uppföljning

Det är viktigt att följa upp och utvärdera effekten av insatt behandling.

Källor