Mycoplasma pneumoniae och Chlamydophila pneumoniae DNA

Mycoplasmapneumoni orsakas av intracellulära bakterien Mycoplasma pneumoniae och är en vanlig orsak till atypisk lunginflammation. Smittan sprids mellan människor. Det finns ingen känd djurreservoar. Smittspridningen sker via luftvägssekret och är stor inom familj och vid tät kontakt. Mottagligheten för smitta är hög i alla åldrar. Genomgången infektion ger ingen långvarig bestående immunitet. Bakterien kan utsöndras i många veckor, men blir ej kronisk. I åldersgruppen 20-30 år är M. pneumoniae den vanligaste orsaken till pneumoni. Ofta förekommer sporadiska fall, men med ca 4-5 års intervall ses utbrott, vanligen på hösten. Sjukdomsförloppet är vanligen långsamt, med heshet initialt. Infektionen kan engagera alla delar av luftvägarna. Inkubationstiden är vanligen 2-3 veckor och sjukdomen börjar smygande med feber, huvudvärk och sjukdomskänsla innan fokala symptom såsom heshet och hosta uppträder. Hostan är ofta torr, retande och kan hålla på i ett par veckor. Av alla som drabbas är det ca 10 procent som utvecklar pneumoni. De flesta får långvariga, men lindrigare, symptom. Vid svåra fall kan komplikationer uppkomma i form av bland annat encefalit och myokardit.

Chlamydophila pneumoniae (TWAR, Taiwan Acute Respiratory Agent) är också en intracellulär bakterie. Till skillnad från M. pneumoniae kan den orsaka såväl akuta som kroniska luftvägsinfektioner. Smittspridningen sker huvudsakligen inom familjen genom dropp- eller kontaktsmitta. Inkubationstiden är ca 3 veckor. Infektioner förekommer framförallt endemiskt. Epidemiska utbrott ses med cirka 4-6 års intervall. Flertalet individer blir infekterade redan som barn, men många får senare i livet reinfektioner eftersom antikroppar efter akut infektion försvinner inom några år. Den kliniska bilden varierar från asymptomatisk infektion till sjukvårdskrävande. Den kliniska bilden påminner om M. pneumoniae-infektion. Alla delar av luftvägarna kan drabbas. Sjukdomsförloppet är vanligen smygande med snuva, halsont, heshet och tilltagande hosta. Bihålebesvär är vanligt. Många patienter påtalar också en uttalad trötthet. Hos barn ses framförallt övre luftvägsinfektioner, medan vuxna vanligtvis får nedre luftvägsinfektioner. Hos vuxna anges C. pneumoniae vara etiologisk agens till ca 5% av alla akuta bronkiter och 10% av alla pneumonier, (upptill 20-40% vid epidemier). Bakterien kan associeras med kronisk rinit, kronisk faryngit och persisterande otosalpingit. Patienter med exacerbation av kronisk bronkit och KOL har ofta höga specifika antikroppstitrar mot organismen.

Utgående från den kliniska bilden är det svårt att skilja infektion med M. pneumoniae från infektion med C. pneumoniae.

I det akuta skedet av båda dessa sjukdomar är DNA-påvisning med PCR-teknik den bästa diagnostiska metoden. Patienter med Mycoplasma-pneumonier brukar vara PCR-positiva i några veckor (upp till några månader). Antikroppssvaret är för båda organismerna långsam, titrar kan påvisas efter någon vecka upp till flera veckor efter sjukdomsdebut och såväl akut som konvalescentprov bör tas för att kunna jämföra titrar.