Natrium, Kalium, Klorider, Karbonat, pH, Dv-

Patienter med uremi p.g.a. allvarlig njursvikt, behandlas med dialys för att kunna hålla balans i blodet av elektrolyter och andra nedbrytningsprodukter som ansamlas. Detta sker ofta med hjälp av en dialysmaskin i form av så kallad hemodialys. Under denna process möts patientens blod och hemodialysvätska för att ett utbyte mellan dessa skall kunna ske.

För att kontrollera att dialysmaskinerna fungerar som de skall vid blandning av hemodialysvätskekoncentrat och renat vatten, tar man regelbundet (6 ggr/år) prover från hemodialysvätskan hos varje maskin, för att se att natrium, kalium, klorid och karbonat håller sig inom vissa gränser enligt Svensk Läkemedelsstandards riktlinjer. Vid till exempel validering av en ny dialysmaskin eller av en ny typ av hemodialysvätskekoncentrat ska även pH kontrolleras. Detta är dock inget som sker med regelbundenhet. Enligt läkemedelverket ska i rutindrift åtminstone en positiv jon, en negativ jon och bikarbonat bestämmas.

Det finns två olika koncentrat som dialysen nu använder och det är fr.a. kaliumhalten som skiljer sig i dessa. Vilken man använder sig av beror på patientens elektrolytstatus före behandling.

Hos vissa patienter räcker det inte med hemodialys utan man måste också utföra hemofiltration för att få bort ämnen med större molekylvikt. Denna process, som bara vissa typer av dialysmaskiner klarar av, gör att patientens blod måste möta ännu större volymer av hemodialysvätskan och det innebär att gränserna för vad kalium får variera mellan är ännu snävare och proverna tas också något oftare (1 ggr/mån).