Anala besvär, hemorrojder

Bakgrund

Upp till 40 % av vuxen normalbefolkning har hemorrojder vid endoskopisk undersökning, men oftast utan symtom.
Hemorrojdsymtom är vanligast i åldern 20–65 år och är något vanligare hos män.
Hemorrojder består av blodkärl och bindväv täckta av slemhinna (inre hemorrojder) eller hud (yttre hemorrojder).

Utredning

Symtom på hemorrojder är färsk blödning i samband med defekation, känsla av prolaps, klåda, sekretion och svårigheter med hygienen.
Smärta förekommer endast vid trombos i en hemorrojd eller vid inkarcererade hemorrojder.
Diagnostiken består av inspektion, palpation samt prokto- och rektoskopi.
Vid utredning av blödning från tarmen bör alltid hela kolon undersökas.
Viktiga differentialdiagnoser är rektala adenom och tumörer.

Se även HÖK hemorrojder (pdf).

Behandling

Både inre och yttre hemorrojder av måttlig storlek utgör en del av den anorektala förslutningsfunktionen och endast symtomgivande hemorrojder bör behandlas. Hemorrojdbesvär i samband med graviditet och förlossning tenderar att spontant gå i regress.

Reglering av avföringskonsistens och undvikande av krystning är grunden för behandlingen.
Kosten bör innehålla tillräcklig mängd kostfibrer, alternativt kan bulkmedel tillföras.
Osmotiska laxantia kan vara ett alternativ vid svårare förstoppning.

Vid tillfälliga besvär kan stolpiller eller salva med bedövande och antiinflammatorisk effekt prövas. Vanligen används lidokain eller cinkokain med tillsats av steroider. Långvarig behandling med steroidinnehållande medel bör undvikas på grund av risk för hudatrofi.

Vid macererad hud kan en täckande salva (till exempel silikonbaserad) prövas.

Dialonpuder eller barnpuder (parfymfritt) kan också vara ett alternativ.

Uppföljning

Det är viktigt att följa upp och utvärdera effekt av insatt behandling. 

Patientinformation

Om innehållet

Reviderat:
2022-12-08
Faktaägare:
Norrbottens läkemedelskommitte