Hudmykoser

Bakgrund

Svamparter som kan vara patogena för människa är jästsvampar och trådsvampar.

Jästsvamparna omfattar olika arter av Candida och Malassezia. Vanliga lokalisationer för candidainfektion är intertriginösa ytor. Diabetes, immunosuppression, antibiotikaanvändning, hudocklusion (till exempel under blöjor och medicinska förband) ökar risken för candidainfektion. Genital candidiasis hos framför allt kvinnor är relativt vanlig.

Trådsvampar (dermatofyter) indelas i bland annat zoofila (till exempel Trichophyton verrucosum, Microsporon canis) och antropofila (till exempel Trichophyton rubrum) stammar. De angriper hud, hår och naglar och den infektion som då uppkommer benämns tinea. Zoofila stammar med djur som normal värd ger ofta kraftigt inflammatoriska reaktioner, så kallad ringorm. På behårad hud finns risk för inflammation med abscesser.

Utredning

Diagnostiken omfattar den kliniska bilden, direktmikroskopisk undersökning och odling. Om den kliniska bilden inte är helt övertygande bör odling tas innan behandling sätts in.

Innan peroral behandling insätts ska odling alltid göras.

Behandling

Innan lokalbehandling av nagelsvamp se handläggningsråd från hudmottagningen: 
Nagelupplösning (pdf) - internt dokument

Vid begränsad svampinfektion räcker ofta lokalbehandling. Vid klåda kan behandlingen eventuellt inledas under någon vecka med kombinationspreparat innehållande antimykotika och steroid. Pityriasis versicolor kan lokalbehandlas med ketokonazol eller seleninnehållande schampo. Vid utbredd trådsvampinfektion eller vid engagemang av kraftigt hårbeväxta områden ska peroral svampbehandling ges efter positivt odlingssvar. Nagelmykos kan ej säkert diagnosticeras på klinisk bild utan kräver odling för verifikation innan eventuell peroral behandling.

Tinea capitis hos barn ska remitteras till hudkliniken.

Uppföljning

Det är viktigt att följa upp och utvärdera effekten av insatt behandling.

Patientinformation

Om innehållet

Reviderat:
2022-12-08
Faktaägare:
Norrbottens läkemedelskommitte