Hitta på sidan
Fotledsdistorsion
Nationellt kliniskt kunskapsstöd med regionala tillägg.
Diagnoskoder saknas
Diagnoskoder saknas
För närvarande är diagnoskoderna inte tillgängliga.
Om hälsotillståndet
Definition
Med fotledsdistorsion avses stukning av fotleden.
Förekomst
Skadan är vanligast i samband med fysisk aktivitet och förekommer i högre utsträckning hos kvinnor.
Orsaker
Vid en fotledsdistorsion töjs ledbanden tillfälligt ut och kan gå av eller släppa från sitt fäste. Vävnadsskadan leder till en lokal blödning och svullnad.
En vanlig orsak till distorsion är patienten trampar snett med foten inåtroterad och supinerad (lateral distorsion). Skada av ligamentum fibulotalare anterior är mest förekommande. Anledningen är att ledbandsstrukturen lateralt är svagare än medialt.
Utredning
Anamnes
- Tidpunkt för skada och skademekanism.
- Belastningssmärta och/eller vilosmärta.
- Förmåga att stå eller gå direkt efter skadetillfället.
- Tidigare fotledsdistorsion.
Status
Låt patienten stödja på benet och gå några steg. Inspektera svullnad, missfärgning och felställning.
Palpera systematiskt underben, fotled och mellanfot. Lokalisera var ömheten är mest påtaglig.
Palpera även peroneus- och akillessenor och genomför kompressionstest samt utåtrotationstest för att utesluta annan ligamentskada eller fraktur.
Typiska fynd vid fotledsdistorsion är ömhet, svullnad över ligamentum fibulotalare anterior samt begränsat rörelseomfång.
Handläggning vid utredning
Diagnosen ställs utifrån anamnes och status.
Ottawa-kriterierna kan användas för att bedöma behov av bilddiagnostik. Röntga fotleden vid
- ömhet över den bakre delen av mediala malleolen inom ett område om sex centimeter
- ömhet övre den bakre laterala malleolen inom ett område om sex centimeter
- ömhet över femte metatarsalbenets bas eller över båtbenet
- oförmåga att stödja på foten.
Var frikostig med röntgen till
- unga som växer
- äldre
- patienter med känd osteoporos oavsett ålder.
Undersökningar
Bilddiagnostik
I de fall bilddiagnostik är indicerat används slätröntgen av fot och fotled i frontal och lateral projektion.
Differentialdiagnoser
- Fotledsfrakturer som tibia, fibula eller talus.
- Hälbensfraktur, processus anterior av calcaneus.
- Mellanfotsfraktur, femte metatarsalbenet.
- Syndesmosruptur.
- Hälseneruptur.
- Peroneusluxation.
Behandling
Handläggning vid behandling
Patienten söker ofta dagar efter skadans uppkomst. Behandling utgörs i första hand av egenvård.
Majoriteten av dem som skadas blir återställda med tidig mobilisering och rehabilitering. För att få tillbaka rörligheten och undvika ytterligare distorsion under läkningstiden kan fysioterapeut ge stöd i rehabiliteringen.
Vid bestående instabilitet efter minst tre månaders rehabilitering bör patienten handläggas inom specialiserad vård.
Egenvård
I akutläge ge råd om
- högläge i minst 30 minuter och så ofta som möjligt under efterföljande dygn
- kompressionsförband med elastisk binda runt fotleden i 1 timme, därefter tryckförband i 1–2 dygn
- kyla intermittent i perioder om 10 minuter
- smärtlindrande läkemedel.
För mobilisering och rehabilitering ge råd om att
- belasta foten så snart som möjligt, vila endast de första 24–48 timmarna
- undvik kryckor så snart foten kan belastas
- använda stödjande elastisk binda, tejpning eller ortos i 10–14 dagar vid behov
- muskelträna och balansträna till exempel med en balansplatta.
Behandlingsval
Fysioterapi
Successivt ökad träning av rörlighet, stabilitet och styrka med stöd av fysioterapeut i minst tre månader.
Fotledsortos, elastisk linda och tejpning kan användas som sekundärprevention. En fotledsstabiliserande ortos hindrar ny distorsion och förebygger risken för sekundär artros.
Kirurgisk behandling
I de fall kirurgisk behandling är indicierat används direktsutur eller ligamentplastik.
Komplikationer
Inadekvat behandling kan leda till kroniska besvär som nedsatt rörlighet, smärta, ledinstabilitet och artros.
Försäkringsmedicin och intyg
Patientmedverkan och kommunikation
Stöd och information för patient och närstående
