Hepatit C

Smittvägar för hepatit C

Blodsmitta: I Sverige är hepatit C starkt kopplat till personer som injicerar droger. Tatuering och piercing under orena förhållanden kan innebära en risk. Smittöverföring via blod och blodprodukter förekom före 1992 då screening infördes i Sverige. Screening av blod och blodprodukter görs nu i princip alla höginkomstländer.

Sexuell smitta: Smittöverföring från bärare som lever i fasta heterosexuella förhållanden har endast kunnat påvisas i enstaka fall. Smittrisken är högre vid sex som kan medföra blödning eller slemhinneskada, till exempel anala samlag.  

Mor till barn-smitta: Risken för att den födande ska smitta fostret eller barnet är låg, mindre än 5 %. Hepatit C utgör inget hinder för graviditet eller amning.

Vårdrelaterad smitta: Denna smittväg är nästan eliminerad i de länder som testar blodprodukter och har goda hygienrutiner, medan den fortfarande förekommer i vissa delar av världen.

Akut hepatit C

Majoriteten av de smittade är har inga eller lindriga symptom i akutfasen. Endast cirka 15 % får en symtomgivande infektion och kan besväras av trötthet, nedsatt aptit, illamående och ibland ikterus.

Kroniskt hepatit C

Kronisk hepatit C är en så kallad ”tyst” infektion och kan pågå i många år utan symtom. Många bärare kan därför vara omedvetna om infektionen. Kronisk hepatit C orsakar en långsam inflammatorisk process som på sikt övergår i fibrosutveckling vilket senare kan leda till levercirros. Kronisk hepatit C med levercirros innebär risk för leversvikt med allvarliga komplikationer som portal hypertension, esofagusvaricer, ascites och leverencefalopati men även en betydande risk för att utveckla levercancer.

Gravida

I mödravården (MVC) rekommenderas riktad screening till personer i riskgrupper enligt specifika riktlinjer. Gravida som bär på hepatit C bör tas omhand i samråd mellan MVC, infektionsklinik och förlossningsklinik.

Smittskydd

Hepatit C är en allmänfarlig sjukdom, detta innebär bland annat att den som ordinerat provtagning definieras som behandlande läkare fram till att ansvaret tydligt övertagits av annan läkare. Ansvaret innebär att:

1. Ge information till patienten om hepatit C, inklusive hur HCV smittar och att det finns bra behandling – mer information finns i Smittskyddsblad, Smittskyddsläkarföreningen, för läkare.
2. Ge förhållningsregler muntligt och skriftligt till patienten – mer information finns i Smittskyddsblad, Smittskyddsläkarföreningen, för patienter (finns på flera språk).
3. Säkerställa att smittspårning påbörjas, antingen via egen enhet eller via remiss till särskild enhet (enligt regionala rutiner). Smittspårning innebär provtagning av dem som kan ha utsatts för smitta, såsom sexualpartners, familjemedlemmar och personer som delat injektionsverktyg. Vid akut hepatit C, smittspåra kontakter tre månader bakåt.
4. Göra klinisk smittskyddsanmälan i SmiNet, Folkhälsomyndigheten

Kostnadsfrihet gäller för patienten, då sjukdomen är allmänfarlig är huvudregeln att provtagning, vård och eventuell behandling vara kostnadsfria för patienten.

Diagnoskriterier vid akut hepatit C

Diagnos fastställs genom positiv serologi (anti-HCV) samt påvisande av HCV-ag eller HCV-RNA.

Diagnoskriterier vid kronisk hepatit C

Kronisk hepatit C fastställs genom påvisande av HCV-RNA i serum vilken kvarstått i mer än sex månader.

Ytterligare aspekter relaterade till provsvar:

• Positivt antikroppstest utan påvisat virus i blodet (HCV-RNA) tyder på genomgången, utläkt HCV-infektion och behöver inte utredas vidare.
• Vid akut hepatit C kan HCV-antikroppar detekteras tidigast 6–8 veckor efter smittotillfället medan HCV-RNA kan vara påvisbart redan efter en vecka från smittotillfället. Om HCV core-antigen (HCV-ag) har använts bör negativt testresultat kompletteras med PCR för HCV-RNA eftersom antigentestet har lägre känslighet.
• Hos icke immunkompetenta individer kan serokonversionen bli starkt fördröjd upp till mer än ett år
• Anti-HCV mäter antikroppar mot hepatit C och skiljer inte mellan akut, kronisk eller utläkt infektion.
• HCV-RNA och HCV-ag är påvisbart vid akut och kronisk hepatit C och är markörer för smittsamhet och blir negativa efter utläkt eller framgångsrikt behandlad hepatit C
• Mätning av virusnivån i sig ger ingen information om risken för leverskada.
• Förhöjt S-ALAT är vanligt men även normala värden förekommer.
• Transaminaser fluktuerar spontant utan att det behöver innebära ökad risk för leverskada.

Reinfektion med hepatit C

Genomgången hepatit C-infektion (med eller utan behandling) ger ingen kvarstående immunitet mot reinfektion, trots att anti-HCV kvarstår livslångt. Vid misstanke om reinfektion krävs därför ny analys av HCV-RNA eller HCV core-antigen.

Förebyggande åtgärder mot hepatit C

Vaccination mot hepatit A och B rekommenderas till alla patienter med kronisk hepatit C, om de inte redan är immuna. Ansvaret för att erbjuda vaccination ligger hos behandlande klinik.

Ge individuellt anpassad information om risk för sexuell smitta. Vid analsex och andra samlag där det finns risk för blödning eller slemhinneskada rekommenderas kondom och att partner informeras.

Till patienter som injicerar droger ges kontaktuppgifter till verksamhet med sprututbyte för att minska risken för annan blodsmitta eller reinfektion.

Följ basala hygienrutiner för att förebygga blodsmitta.

Läkemedelsbehandling

Kronisk hepatit C behandlas inom (eller i samarbete med) den specialiserade vården (vanligen infektionskliniker) enligt särskilda behandlingsriktlinjer.

Dagens behandlingar med tabletter under 8–12 veckor botar mer än 95 % av patienterna. Behandlingen ger få biverkningar.