Osteoporos

Vanliga biverkningar vid behandling med antiresorptiva läkemedel

Zoledronsyra – En akutfasreaktion är vanligt, i form av feber, huvudvärk, muskel- och ledvärk, samt influensaliknande symtom inom de tre första dagarna efter infusionen. Incidensen av dessa biverkningar minskar vid fortsatta årliga doser av zoledronsyra. Symtom relaterade till akutfasreaktion kan minskas med hjälp av paracetamol eller ibuprofen.

Perorala bisfosfonater – De perorala bisfosfonaterna kan orsaka lokal irritation i slemhinnan i övre delen av mag-tarmkanalen. Vanliga biverkningar är bland annat dyspepsi, buksmärta, sura uppstötningar och illamående. Vid denna typ av biverkningar kan byte till zoledronsyra vara ett alternativ.

Denosumab – Hypokalcemi är en vanlig biverkan, i synnerhet vid nedsatt njurfunktion.

Sällsynta biverkningar vid behandling med antiresorptiva läkemedel

Atypisk femurfraktur – Atypiska femurfrakturer har rapporterats vid behandling med bisfosfonater och denosumab främst vid lång behandlingstid (≥4–5 år). I denna grupp uppskattas risken till cirka 1 fall per 1000 personer och år. Den förhöjda risken minskar snabbt efter avslutad behandling. Risken för atypiska frakturer hänger starkt samman med hur lång behandlingstiden är. Detta innebär att när behandlingstiden är under 5 år, vilket är vad som rekommenderas i första hand, är risken betydligt lägre. Under de första åren med bisfosfonatbehandling uppskattas risken till cirka 2 fall per 100 000 personer och år.

En svensk registerstudie där man studerat röntgenbilder visar ett förhållande på 3 atypiska femurfrakturer per 1000 höftfrakturer. En annan studie visar att 3 års bisfosfonatbehandling till 1000 kvinnor med osteoporos, förebyggde 100 frakturer, däribland 11 höftfrakturer, samtidigt som behandlingen endast orsakade 0,1 atypisk femurfraktur.

Käkbensnekros – Risken att drabbas av käkbensnekros vid peroral bisfosfonatbehandling <5 år är mycket liten. Den absoluta risken har beräknats vara från 1 på 10 000 till 1 på 100 000. Risken är högre vid längre behandlingstid eller med parenteral behandling med denosumab eller zoledronsyra. Patienter som får behandling med antiresorptiva läkemedel mot cancer behandlas med högre doser och mer frekvent, och löper därmed en betydligt större risk att utveckla käkbensnekros (1–15 %).

Dålig tandstatus och extraktion av tänder är de vanligaste orsakerna till utvecklingen av käkbensnekros. Förebyggande tandvård har identifierats som en av de viktigare åtgärderna för att minska risken för utveckling av käkbensnekros. Om tandvård planeras som innebär borttagande av tänder eller operation i munnen/käkarna ska det ske innan start av behandling med benspecifika läkemedel. Om större käk- eller tandingrepp måste göras trots pågående benspecifik behandling, finns ingen anledning att pausa behandling, utan ingreppet kan göras under pågående behandling. Effekten av bisfosfonater sitter i under lång tid efter avslutad behandling.