Hitta på sidan
Osteoporos
Nationellt kliniskt kunskapsstöd med regionala tillägg.
Diagnoskoder saknas
Diagnoskoder saknas
För närvarande är diagnoskoderna inte tillgängliga.
Om hälsotillståndet
Definition
Vid osteoporos (benskörhet) är skelettets benmassa nedsatt och dess mikroarkitektur förändrad, vilket medför minskad hållfasthet och ökad risk för frakturer.
Benskörhetsfraktur definieras som fraktur som uppstår spontant eller vid lågenergitrauma motsvarande fall i samma plan. Benskörhetsfrakturer uppkommer främst i höft, kota, bäcken, överarm och handled.
Förekomst
Risken för primär osteoporos ökar med åldern och är vanligare bland kvinnor. Runt 23 % av alla kvinnor och 7 % av alla män över 50 år har osteoporos.
Cirka häften av alla kvinnor och en fjärdedel av alla män i Sverige beräknas få en benskörhetsfraktur under sin livstid. Mörkertalet för kotfrakturer (kotkompressioner) bedöms vara stort, då troligen endast en tredjedel diagnostiseras.
Orsaker
Primär osteoporos
Primär benskörhet är postmenopausal och åldersrelaterad.
Sekundär osteoporos
Benskörhet orsakad av läkemedel eller bakomliggande sjukdom:
- läkemedel – kortison, antihormonell behandling vid bröst- eller prostatacancer, antiepileptika, protonpumpshämmare, SSRI
- myelom
- hypertyreos, primär hyperparatyreoidism
- Cushings syndrom, hypogonadism
- systemisk inflammation – som reumatoid artrit, inflammatorisk tarmsjukdom
- njursvikt
- kroniskt obstruktiv lungsjukdom
- malabsorption, malnutrition, vitamin D-brist.
Riskfaktorer
Riskfaktorer för primär osteoporos
- Hög ålder
- Kvinnligt kön
- Rökning
- Skadligt bruk av alkohol
- Låg fysisk aktivitet
- Ärftlighet (höft-/kotfraktur hos förälder)
- Minskning av kroppslängd (orsakat av kotfraktur)
- Låg vikt (BMI under 20 kg/m²)
- Tidig menopaus (< 45 år)
Riskfaktorer för benskörhetsfraktur
- Tidigare benskörhetsfraktur, framförallt i kota eller höft
- Osteoporosdiagnos
- Ökad fallrisk
Ökad fallrisk
- Nedsatt balans, syn eller hörsel
- Muskelsvaghet, inaktivitet
- Kognitiv svikt
- Omgivningsrisk i hemmet
- Tidigare fall
- Vissa läkemedel, som hypertoni- och sömnläkemedel
Utredning
Symtom
- Minskning av kroppslängd med > 3 cm hos person under 70 år eller > 5 cm om äldre
- Ändrad kroppshållning
- Smärta vid benskörhetsfraktur
Anamnes
- Riskfaktorer
- Levnadsvanor
- Läkemedel – särskilt peroralt kortison
- Bakomliggande sjukdom – risk för sekundär osteoporos
- Socialt – ensamboende, hemtjänst, gånghjälpmedel (rollator/käpp)
- Sväljningssvårigheter – inför val av behandling
Status
- Allmäntillstånd
- Mun – bedömning av tandstatus
- Ryggstatus
- Balans
- Riktad undersökning vid misstanke om sekundär osteoporos
- Längd, vikt, BMI
Handläggning vid utredning
Patient med tidigare benskörhetsfraktur, planerad kortisonbehandling (> 3 månader), misstänkt osteoporos eller hög risk för benskörhetsfraktur bör utredas för osteoporos.
- Vid misstänkt primär osteoporos – överväg utredning med FRAX, DXA, VFA och blodprover för att ställa diagnos och få underlag till beslut om behandling.
- Vid misstänkt sekundär osteoporos – överväg läkemedelsgenomgång och utredning av bakomliggande sjukdom.
FRAX
FRAX (Fracture Risk Assessment Tool) rekommenderas som ett stöd för bedömning inför behandling, men tar inte hänsyn till frakturtyp, antal tidigare frakturer, fallrisk eller kortisondos.
DXA
DXA (Dual Energy X-ray absorptiometry) rekommenderas för att bedöma bentätheten och diagnosticera osteoporos, samt som referens för uppföljning.
VFA
Vid misstänkt kotkompression rekommenderas VFA (Vertebral Fracture Assessement), som görs i samband med DXA, alternativt slätröntgen om möjlighet till VFA saknas.
Provtagningar
Laboratorieprover
Överväg prover för att utesluta sekundär osteoporos och bedöma njurfunktion inför behandling.
- Kontrollera Hb, SR, kreatinin (eGFR), kalcium, albumin, TSH, ALP
- Överväg PTH (vid avvikande kalcium), vitamin D (vid misstanke om brist)
Diagnoskriterier
Diagnosen osteoporos ställs vid DXA-mätning, där bentätheten anges som T-score (mätt i standardavvikelser, SD, i förhållande till friska personer av samma kön). Diagnos vid T-score:
- över -1,0 SD – normal benmassa
- -1,0 till -2,5 SD – osteopeni
- under -2,5 SD – osteoporos
- under -2,5 SD och tidigare benskörhetsfraktur – manifest osteoporos.
Behandling
Handläggning vid behandling
- Behandling av annan sjukdom – optimering, bland annat för att undvika högdos kortison
- Patientutbildning – osteoporosskola utifrån behov
- Förebyggande åtgärder – fallprevention via fysioterapeut eller arbetsterapeut vid behov
- Levnadsvanor – stöd till förändring via fysioterapeut, dietist eller sjuksköterska vid behov
- Läkemedelsbehandling – ställningstagande till insättning utifrån utredningsresultat och individens förutsättningar
Förebyggande åtgärder
Utevistelse sommartid rekommenderas minst 30 minuter/dag.
Fallprevention rekommenderas genom:
- balans- och styrketräning
- stadiga skor
- hjälpmedel för syn, hörsel och gång vid behov
- riskgenomgång i hemmet avseende trösklar, mattor, övermöblering
- läkemedelsjustering av sederande och blodtryckssänkande läkemedel vid behov.
Behandlingsval
Benspecifik behandling
1:a hand – Bisfosfonat
- zoledronsyra M05BA08
ZOLEDRONSYRA infusionsvätska
Zoledronsyra ska rekvireras till den behandlande enheten. Välj upphandlat generiskt alternativ i Beställningsportalen på grund av stor prisskillnad. Ska ordineras utan receptförskrivning i journalsystemet. - alendronsyra + kalcium och vitamin D3 M05BB05
TRIDEPOS 70 mg + 500 mg/800 IE, kalenderförpackning med 1 alendronattablett à 70 mg och 6 kalcium/kolekalciferoltabletter à 500 mg/800 IE per vecka för 12 veckors behandling - alendronsyra M05BA04
ALENDRONAT veckotablett, generiska alternativ
2:a hand (vid intolerans mot bisfosfonat eller vid GFR <35 ml/min)
- denosumab M05BX04
PROLIA
Förskrivs på recept. PM för inj Proila (pdf - intern länk)
Kalcium och Vitamin D
- kalcium och vitamin D3 A12AX
KALCIPOS-D FORTE tablett, tuggtablett, generiska alternativ
I regel räcker 500 mg kalcium och 800 IE D3 per dygn.
Tänk på att kalcium och vitamin D ensamt inte är någon osteoporosbehandling.
Läkemedelsbehandling
- Läkemedelsbehandling bör individanpassas utifrån en samlad värdering av anamnes, status, FRAX och DXA.
- Bedöm nytta/risk utifrån sällsynta men allvarliga biverkningar och förväntad överlevnad.
- Beakta kontraindikationer för läkemedelsbehandling – särskilt njursvikt, hypokalcemi eller risk för käkbensnekros.
- Benspecifik behandling utgörs av bisfosfonat, denosumab eller teriparatid.
Indikation för benspecifik behandling
Vid primär osteoporos bör behandling övervägas vid:
- tidigare benskörhetsfraktur, särskilt i höft eller kota (starkare indikation), oberoende av DXA eller FRAX
- osteoporos (T-score < -2,5 SD) utan tidigare fraktur men med minst en riskfaktor
- planerad kortisonbehandling motsvarande prednisolon 5 mg x 1 i 3 månader hos postmenopausal kvinna eller man över 50 år med förhöjd frakturrisk.
Förhöjd frakturrisk vid planerad kortisonbehandling föreligger vid:
- startdos kortison > 30 mg/dygn
- tidigare benskörhetsfraktur
- T-score ≤ -1,0 SD eller FRAX ≥ 10 %
- ålder över 60 år för kvinnor och 65 år för män.
Vid planerad kortisonbehandling bör benspecifik behandling påbörjas innan eventuell bentäthetsmätning är klar.
Bisfosfonat
Förstahandsval är oftast bisfosfonat peroralt eller intravenöst. Intravenös behandling ger bättre följsamhet, mindre gastrointestinala biverkningar och längre effektduration.
- Peroral veckotablett – alendronat/risedronat med ställningstagande till utsättning efter 5 år (maximalt 10 år).
- Intravenös infusion – zoledronsyra 1 gång/år med ställningstagande till utsättning efter 3 doser (maximalt 6 doser).
Denosumab
Denosumab rekommenderas vid njursvikt (GFR < 35 ml/minut) eller annan kontraindikation mot bisfosfonat. Optimal behandlingstid av denosumab är okänd då långtidsbehandling och utsättning kan medföra risker.
Teriparatid
Teriparatid (anabol behandling) kan övervägas som förstahandsval vid uttalad osteoporos med upprepade kotfrakturer (via specialiserad vård).
Kalcium och vitamin D
Behandling med kalcium (500 mg) och vitamin D (800 IE) rekommenderas:
- vid benspecifik behandling (om tillräckligt intag inte kan säkerställas via kosten)
- vid konstaterad brist (vitamin D < 25 nmol/l)
- till skör individ över 80 år som sällan vistas utomhus eller har bristfällig nutrition, även om inte benspecifik behandling ges
- vid planerad kortisonbehandling oberoende av om benspecifik behandling ges eller inte.
Menopausal hormonterapi
Kvinnor med pågående menopausal hormonterapi med östrogen bedöms ha godtagbart frakturskydd, varför tillägg med benspecifik behandling sällan behövs.
Levnadsvanor
- Kost – bedöm energiintag vid risk för låg vikt samt dagligt intag av kalcium (minst 800 mg) och D-vitamin (minst 400 IE, dubbelt om ålder > 75 år)
- Fysisk aktivitet – rekommendera viktbelastande träning som promenader, trappgång och fysisk aktivitet på recept (FaR)
- Tobak – erbjud rökavvänjning vid behov
- Alkohol – rekommendera minskning vid riskbruk
Uppföljning
Kliniska kontroller
Strukturerad uppföljning och utvärdering av behandling är viktig. Beakta särskilt:
- eventuell ny fraktur
- följsamhet till läkemedelsbehandling och biverkningar
- status och blodprover.
Njurfunktion kontrolleras regelbundet, tätare vid nedsatt njurfunktion, så att den är tillräcklig för fortsatt behandling.
Vid behandling med denosumab är det viktigt att kontrollera s-kalcium regelbundet, se PM för Inj Prolia (pdf - intern länk).
Utvärdering av behandling
Överväg:
- utsättning av bisfosfonat efter normal behandlingstid som är 5 år vid peroral behandling och 3 år vid intravenös
- DXA 3-5 år efter avslutad behandling för ställningstagande till ny behandling
- ny behandlingsomgång i utvalda fall (en behandling räcker ofta till äldre).
Ny bentäthetsmätning kan göras där man bör kunna se förbättring av bentäthet, i alla fall inte försämring.
Om det inte har tillkommit nya frakturer och T-score är bättre än -2.5 SD kan behandlingsuppehåll med bisfosfonater göras i 2-3 år. Om frakturrisken är fortsatt hög, till exempel vid uttalad osteoporos, kortisonbehandling och/eller kotkompressioner, förlängs behandlingstiden.
Denosumab visar en positiv effekt på bentäthet som fortskrider upp till tio år, utan att man ser någon platå vad gäller ökningen av bentäthet.
Effekten på bentäthet vid bisfosfonatbehandling avtar däremot successivt efter några års behandling. Behandlingstid utöver fem år minskar risken för kotfrakturer ytterligare något, men förefaller inte minska risken för icke-vertebrala frakturer eller höftfrakturer. Detsamma gäller om man med zoledronsyra förlänger behandlingstiden från tre till sex år.
Risken för ovanliga biverkningar såsom atypisk femurfraktur och käkbensnekros ökar däremot vid längre behandlingstid, för både bisfosfonater och densoumab.
Man rekommenderar därför i första hand en behandlingstid med perorala bisfosfonater i 5 år eller zoledronsyra i 3 år, samt att fortsatt nytta med denosumabbehandling utvärderas regelbundet.
Efter utsatt behandling med denosumab sjunker bentätheten snabbt, medan effekten på frakturer kan kvarstå i åratal efter utsättning av bisfosfonater.
Komplikationer
Behandling med bisfosfonat och denosumab kan i sällsynta fall orsaka käkbensnekros och atypiska femurfrakturer, framför allt vid längre behandlingstid.
Vanliga biverkningar vid behandling med antiresorptiva läkemedel
Zoledronsyra – En akutfasreaktion är vanligt, i form av feber, huvudvärk, muskel- och ledvärk, samt influensaliknande symtom inom de tre första dagarna efter infusionen. Incidensen av dessa biverkningar minskar vid fortsatta årliga doser av zoledronsyra. Symtom relaterade till akutfasreaktion kan minskas med hjälp av paracetamol eller ibuprofen.
Perorala bisfosfonater – De perorala bisfosfonaterna kan orsaka lokal irritation i slemhinnan i övre delen av mag-tarmkanalen. Vanliga biverkningar är bland annat dyspepsi, buksmärta, sura uppstötningar och illamående. Vid denna typ av biverkningar kan byte till zoledronsyra vara ett alternativ.
Denosumab – Hypokalcemi är en vanlig biverkan, i synnerhet vid nedsatt njurfunktion.
Sällsynta biverkningar vid behandling med antiresorptiva läkemedel
Atypisk femurfraktur – Atypiska femurfrakturer har rapporterats vid behandling med bisfosfonater och denosumab främst vid lång behandlingstid (≥4–5 år). I denna grupp uppskattas risken till cirka 1 fall per 1000 personer och år. Den förhöjda risken minskar snabbt efter avslutad behandling. Risken för atypiska frakturer hänger starkt samman med hur lång behandlingstiden är. Detta innebär att när behandlingstiden är under 5 år, vilket är vad som rekommenderas i första hand, är risken betydligt lägre. Under de första åren med bisfosfonatbehandling uppskattas risken till cirka 2 fall per 100 000 personer och år.
En svensk registerstudie där man studerat röntgenbilder visar ett förhållande på 3 atypiska femurfrakturer per 1000 höftfrakturer. En annan studie visar att 3 års bisfosfonatbehandling till 1000 kvinnor med osteoporos, förebyggde 100 frakturer, däribland 11 höftfrakturer, samtidigt som behandlingen endast orsakade 0,1 atypisk femurfraktur.
Käkbensnekros – Risken att drabbas av käkbensnekros vid peroral bisfosfonatbehandling <5 år är mycket liten. Den absoluta risken har beräknats vara från 1 på 10 000 till 1 på 100 000. Risken är högre vid längre behandlingstid eller med parenteral behandling med denosumab eller zoledronsyra. Patienter som får behandling med antiresorptiva läkemedel mot cancer behandlas med högre doser och mer frekvent, och löper därmed en betydligt större risk att utveckla käkbensnekros (1–15 %).
Dålig tandstatus och extraktion av tänder är de vanligaste orsakerna till utvecklingen av käkbensnekros. Förebyggande tandvård har identifierats som en av de viktigare åtgärderna för att minska risken för utveckling av käkbensnekros. Om tandvård planeras som innebär borttagande av tänder eller operation i munnen/käkarna ska det ske innan start av behandling med benspecifika läkemedel. Om större käk- eller tandingrepp måste göras trots pågående benspecifik behandling, finns ingen anledning att pausa behandling, utan ingreppet kan göras under pågående behandling. Effekten av bisfosfonater sitter i under lång tid efter avslutad behandling.
Patientmedverkan och kommunikation
Stöd och information för patient och närstående
Läkemedel vid benskorhet, 1177
För dig som får Zoledronsyra (pdf)