Hitta på sidan

Höftfraktur

Nationellt kliniskt kunskapsstöd med regionala tillägg.

Diagnoskoder saknas

För närvarande är diagnoskoderna inte tillgängliga.

Omfattning av kunskapsstödet

Rekommendationen beskriver höftfrakturer orsakade av lågenergivåld.

Andra relaterade kunskapsstöd

Nationellt vårdprogram för höftfraktur (pdf), 1177 för vårdpersonal

Om hälsotillståndet

Definition

Höftfrakturer indelas i följande kategorier:

cervikala och basocervikala
pertrokantära och subtrokantära.

Anatomisk illustration av femurs proximala delar.

Förekomst

Livstidsrisken för att få en höftfraktur är 20 % hos kvinnor och 6 % hos män, genomsnittsålder är 83 år. Cervikala och trokantära femurfrakturer förekommer i lika hög grad. Subtrokantära frakturer utgör 10 %.

Riskfaktorer

Följande faktorer kan öka risken för höftfraktur:

falltendens
osteoporos och osteopeni
hög biologisk ålder
malignitet, skelettmetastasering.

Utredning

Symtom

Symtom på höftfraktur är:

smärta i höft eller ljumske med utstrålning till låret
svårighet att stödja på benet

Vid inkilad fraktur kan patienten ibland röra sig relativt obehindrat men har smärta vid belastning.

Förvirringstillstånd relaterat till skadan eller eventuell kognitiv sjukdom är vanligt förekommande.

Anamnes

Ta anamnes enligt följande:

händelseförlopp och tidpunkt
smärtutveckling
aktuella sjukdomar och läkemedel
livsstilsfaktorer
gångförmåga den senaste månaden.

Status

Vid bedömning av status är det viktigt att kontrollera följande:

allmäntillstånd
lungor - andningsfrekvens, saturation
hjärta - puls, blodtryck
hud - inspektion
undersökning av båda benen:
- benets längd
- benets utseende och läge
- rörlighet – rotera foten.

Typiska statusfynd inkluderar:

förkortat, utåtroterat ben
rörelsesmärta vid rotation
palpationsömhet – ljumske eller trokanter major.

Handläggning vid utredning

Handlägg patienten akut. Diagnosen baseras på anamnes, status och slätröntgen. Observera att frakturen kan uppkomma utan trauma.

Vid negativt röntgensvar följ upp patienten. Vid kvarstående misstanke upprepa slätröntgen inom en vecka eller konsultera ortoped för vidare handläggning.

Undersökningar

Bilddiagnostik

Konventionella röntgenbilder av bäcken (med referenskula) och höft i standardprojektioner (frontal och sida) rekommenderas.

Differentialdiagnoser

Möjliga differentialdiagnoser är:

höftledsluxation
bäckenfraktur
proteslossning
höftledskontusion utan skelettskador
höftledsartros.

Behandling

Handläggning vid behandling

Ge smärtlindring och övervaka patientens allmäntillstånd tills ambulanspersonal tar över.

Behandlingsval

Kirurgisk behandling

Behandlingsalternativen varierar beroende på typ av höftfraktur och delas upp enligt följande:

cervikal höftfraktur – osteosyntes med spikar eller skruvar, halvplastik eller totalplastik
pertrokantär höftfraktur – märgspik eller glidskruv och platta
subtrokantär höftfraktur – lång märgspik.

Rehabilitering

Det kirurgiska ingreppet är omfattande och rehabiliteringen bör startas direkt efter operation och pågå upp till 6 månader. Begränsad rörlighet kan kvarstå ännu längre. Syftet med rehabiliteringen är att återfå god funktion och minska fallrisken.

Rehabiliteringen påbörjas av fysioterapeut eller arbetsterapeut och omfattar bland annat:

gångträning, oftast direkt efter operation
bedömning av behov av gånghjälpmedel och bostadsanpassning
träning för att förbättra balans och stärka muskulatur.

Det är viktigt att patienten fortsätter vara fysiskt aktiv efter rehabiliteringen.

Om en patient behöver fortsatt rehabilitering eller anpassningar vid övergång till en annan vårdgivare är det viktigt med tydlig samordning och överrapportering.

Uppföljning

Handläggning vid uppföljning

Klinisk uppföljning

Följ upp patienten kliniskt, bedöm eller utvärdera:

operationsresultat med hänsyn till postoperativa komplikationer
pågående rehabiliteringsprocess
läkemedelsanvändning, till exempel justera smärtlindring och identifiera läkemedel som kan öka fallrisk eller hämma läkning
riskfaktorer, till exempel falltendens och osteoporos.

Röntgen används för att upptäcka postoperativa komplikationer som felställningar, implantatlossning och utebliven frakturläkning.

Komplikationer

Allmänna komplikationer som kan uppstå är bland annat blodpropp i benet eller lungan, infektioner i luft- och urinvägar samt förvirringstillstånd.

Typiska postoperativa komplikationer är:

infektion – ytlig eller djup
efter osteosyntes – pseudoartros, caputnekros, glidning av osteosyntesmaterial
efter ledprotes – luxation, protesnära fraktur, acetabulumerosion (efter halvprotes).

Var observant på nytillkomna besvär som tilltagande smärta i ljumske, trokanter, femur eller knä, försämrad gångfunktion eller minskad ADL-förmåga (aktiviteter i dagliga livet).

En glidning av osteosyntesmaterialet kan vara en del av läkningsförloppet, men ett påtagligt försämrat läge av frakturen eller osteosyntesen i kombination med smärta kan indikera en störning i läkningen och bör utredas vidare.