Försäkringsmedicin
Försäkringsmedicin är ett kunskapsområde om hur hälsa, sjukdom, vård och försäkringens utformning ömsesidigt påverkar varandra.
"Det försäkringsmedicinska kunskapsområdet innefattar medicinsk undersökning och utredning, bedömning av funktionstillstånd och aktivitetsnivå samt förebyggande, behandlande och rehabiliterande insatser kopplat till försäkringsmässiga ställningstaganden och hur dessa påverkar individen.
Utgångspunkten är tvärvetenskaplig kunskap och beprövad erfarenhet samt det ömsesidiga förhållandet mellan sjuklighet, medicin och försäkringssystem."
Definitionen är framtagen av Nationellt Försäkringsmedicinskt Forum 22 november 2017. I detta forum ingår Sveriges Kommuner och Landsting, Försäkringskassan, SBU, Svenska läkarsällskapet och Sveriges läkarförbund.
En kvalitetssäker och effektiv sjukskrivnings- och rehabiliteringsprocess ska vara en naturlig del av vård och behandling för kvinnor och män. För de flesta människor innebär ett lämpligt arbete en hälsovinst, även om hälso- och sjukvårdens uppdrag inte är arbetslivsinriktad rehabilitering ska vårdgivare vara en god samverkanspart och medverka till att patientens arbetsförmåga tas tillvara.
På dessa sidor samlas information och processer kring sjukskrivning och rehabilitering.
Rehabkoordinator
Lagen om koordinering, är på samma sätt som hälso- och sjukvårdslagen och annan hälso- och sjukvårdslagstiftning, en skyldighetslag och inte en rättighetslag. Det innebär att koordineringsinsatser ska vara en skyldighet för hälso- och sjukvården att erbjuda men inte en rättighet som patienten kan utkräva på juridisk väg. Patienten har rätt att tacka nej till koordineringsinsatser.
Fokus på tidiga koordineringsinsatser
I bakgrunden till lagen står att koordineringsinsatser bör erbjudas i ett skede där man med viss säkerhet kan anta att insatserna kan vara meningsfulla. Insatserna blir sannolikt mer effektiva ju tidigare de sätts in.
Utifrån regionernas erfarenheter av koordineringsinsatsernas effekt samt utifrån övriga parters ansvar i sjukskrivningsprocessen, bör fokus ligga på de första 90 dagarna i sjukskrivningsperioden. Kliniker kommer oftare in senare i sjukskrivningsprocessen, varför 90 dagar inte fullt ut blir användbart. Där bör koordineringsinsatserna sättas in i ett skede när de förväntas bli meningsfulla för att främja patientens återgång till eller inträde i arbetslivet.
Målgrupp och bedömning av behov
Hälso- och sjukvården ska enligt lagen erbjuda koordineringsinsatser efter behov till sjukskrivna patienter där återgång till eller inträde i arbetslivet är eller kommer bli aktuellt.
Koordineringsinsatser ska följa det medicinska behandlingsansvaret. Koordineringen ges efter behov inom hälso- och sjukvården och består av:
- Personligt stöd
- Intern samordning
- Samverkan med externa aktörer
- Psykisk ohälsa
- Icke specifik smärta
- Andra komplexa tillstånd
- Tidigare sjukskrivningsperioder
- Kön och ålder
- Har patienten medverkat i andra utredningar som kan vara till hjälp i bedömningen av funktion och aktivitet?
Uppdragets tre delar
- Identifiera sjukskrivna patienter som har behov av koordinerande insatser.
- Vid behov samordna insatser inom hälso- och sjukvården som kan ha betydelse för patientens möjlighet att återgå till eller inträda i arbetslivet.
- Främja en samsyn kring den sjukskrivne där alla i teamet arbetar mot samma mål och enligt samma plan för den sjukskrivnes arbetsåtergång.
- Tillsammans med läkare och team diskutera sjukskrivning, behov av insatser och uppföljning av åtgärder.
- Stödja verksamhetschefen i att följa sjukskrivningsstatistik och utveckling av interna rutiner kring sjukskrivningsprocessen.
- Vara rådgivare och kunskapsförmedlare i försäkringsmedicinska frågor tillsammans med sakkunnig eller medicinskt ansvarig läkare.
- Verka för en jämställd sjukskrivnings- och rehabiliteringsprocess samt vara uppmärksam på våld i nära relationer.
- Samtalsstöd och andra insatser för att motivera patienten att vara delaktig i den vård som krävs för att återgå eller inträda i arbetslivet. Det personliga stödet ska underlätta för patienten att hitta lösningar och att på egen hand klara att genomföra vårdinsatser så att hen inte behöver en längre sjukskrivning än nödvändigt.
- Stödja patienten till ökad tilltro till sina styrkor och förmågor så att individen så långt som möjligt klarar av att föra dialog med arbetsgivare kring behov av anpassning och rehabilitering.
- Vara en kontakt för patienten att vända sig till i fråga om rehabiliteringsplaneringen och sjukskrivningsprocessen inom hälso- och sjukvården och förhållandet till andra aktörers ansvar.
- Rehabkoordinatorn ska inte vara ombud för patienten.
- Kartläggande samtal av patientens behov eller av andra aktörers insatser för att vården ska bli effektiv.
- Vid behov kontakt med exempelvis arbetsgivare och Arbetsförmedling för att vårdens planer och insatser för patienten ska kunna utföras så effektivt som möjligt.
- Samarbetspartner och kontaktperson för arbetsgivaren, Försäkringskassan och andra externa aktörer och att bidra till att samverkan fungerar väl i det enskilda fallet. Rehabkoordinatorn ska inte ha rollen som ombud för patienten.
- Medverka till att informera Försäkringskassan när patienten kan antas behöva arbetslivsinriktade rehabiliteringsåtgärder enligt 30 kapitlet i socialförsäkringsbalken. Informationen ska bara ges om patienten samtycker till det.